Sångsvan (Cygnus cygnus)

Sångsvanen är en av våra mest storslagna fåglar och en symbol för den nordiska naturens vildmark. Med sin ståtliga hållning, sin snövita fjäderdräkt och sitt trumpetande läte är den ett välkänt inslag i svenska sjöar och våtmarker. Arten är en naturlig häckfågel i Sverige och har under senare decennier ökat kraftigt i antal efter att tidigare ha varit hotad.

Sångsvanens kännetecken

Sångsvanen är 140–160 cm lång med ett vingspann på 205–235 cm och väger mellan 8 och 12 kilo. Den är helvit som vuxen med lång, rak hals och en näbb som är gul vid basen och svart mot spetsen – till skillnad från knölsvanens orange näbb. Den håller halsen rak när den simmar, vilket gör den lätt att skilja från knölsvanen som har en elegant böjd hals. Lätet är ett kraftigt, trumpetande ”ko-hooo”, som ofta hörs på långt håll när flockar flyger över landskapet.

Sångsvanens utbredning

Arten häckar i norra Europa och Asien, ofta i sjöar och våtmarker i boreala och arktiska områden. I Sverige finns sångsvanen spridd över stora delar av landet, men den är vanligast i Norrland och Dalarna. Under flytten kan man se stora flockar på fält och sjöar i södra Sverige, där den ibland övervintrar under milda vintrar. Annars flyttar de svenska sångsvanarna till Danmark, Tyskland och Storbritannien för att tillbringa vintern.

Vad äter en Sångsvan

Sångsvanen är växtätare och lever främst av vattenväxter, rötter, alger och gräs. Den betar gärna i grunda vatten, men under höst och vinter söker den också föda på åkrar där den äter spillkorn, potatis och säd. Ungarna, som kallas svanungar eller cygneter, livnär sig på insekter och smådjur de första veckorna innan de gradvis övergår till samma växtbaserade diet som de vuxna.

Tillbaka till Fåglar