Ljungpipare (Pluvialis apricaria)

Ljungpiparen är en vadarfågel som ofta förknippas med öppna hedar, myrar och fjällmarker. Den är känd för sitt melankoliska, visslande läte som ofta hörs över fjällhedarna under sommaren. I Sverige är ljungpiparen en karaktärsfågel i fjällkedjan men förekommer även i myrmarker längre söderut.

Ljungpiparens kännetecken

Ljungpiparen blir cirka 26–29 cm lång med ett vingspann på 67–76 cm. Under häckningstid har den en vacker svart undersida som sträcker sig från haka till buk, omgiven av en vit kant som löper längs sidorna. Ovansidan är guldgul med mörka fläckar, vilket ger fågeln dess ”gyllene” skimmer. Utanför häckningstid är fjäderdräkten mer dämpad i gråbruna nyanser och den svarta buken saknas. Benen är relativt korta, och den har en rundad kropp och kort näbb.

Ljungpiparens utbredning

Arten häckar i norra Europa och Asien. I Sverige förekommer den främst i fjälltrakterna men också i stora myrmarker i skogslandet, särskilt i Norrland. Under flytten kan ljungpipare samlas i stora flockar på fält och kustängar. De svenska fåglarna flyttar söderut på hösten och övervintrar i Västeuropa, främst i Storbritannien, Frankrike och kring Medelhavet.

Vad äter en Ljungpipare

Ljungpiparen livnär sig på insekter, maskar, sniglar och andra små ryggradslösa djur som den hittar genom att springa och picka på marken. Under hösten äter den också bär, frön och andra vegetabilier, vilket hjälper den att bygga upp fettreserver inför flytten. Den födosöker oftast i små grupper, men kan under flyttningen samlas i mycket stora flockar.

Äter gärna: Solrosfrön till fåglar

Tillbaka till Fåglar