Kricka (Anas crecca)

Krickan är Sveriges minsta and och en av våra vanligaste simänder. Trots sin litenhet är den livlig och mycket rörlig, och den ses ofta i flockar vid sjöar, dammar och våtmarker. Under flyttningen kan enorma mängder krickor samlas i rastande flockar, vilket gör arten till en av de mest iögonfallande fåglarna i våra våtmarker under höst och vår.

Krickans kännetecken

Krickan blir 34–38 cm lång med ett vingspann på 53–59 cm. Hanen känns lätt igen på sitt bruna huvud med den grönglänsande fläcken kring ögat och ner längs nacken. Kroppen är grå med en tydlig vit streck på sidan. Honan är brunmarmorerad och svår att skilja från andra små simänder, men den gröna vingfläcken – spegeln – syns hos båda könen i flykten. Arten är kvick både på vattenytan och i luften, med snabb och fladdrande flykt.

Krickans utbredning

Krickan förekommer över stora delar av Europa och Asien. I Sverige häckar den i hela landet utom i de allra högsta fjälltrakterna, men den är vanligast i södra och mellersta Sverige. Den föredrar grunda sjöar, våtmarker och dammar med tät vegetation. Krickan är en flyttfågel, och de svenska populationerna övervintrar främst i Västeuropa, kring Nordsjön, Atlanten och Medelhavet.

Vad äter en Kricka

Krickan lever av en blandad diet som består av både växt- och djurföda. Den äter frön, vattenväxter och alger, men också små insekter, sniglar och kräftdjur. Födosöket sker mestadels vid vattenytan eller på grunt vatten där den filtrerar smådjur och växtdelar med sin näbb. Under häckningssäsongen är insekter och andra proteinrika smådjur särskilt viktiga för både vuxna och ungar.

Äter gärna: Solrosfrön till fåglar

Tillbaka till Fåglar