Turkduva (Streptopelia decaocto)

Turkduvan är en liten och elegant duva som blivit allt vanligare i Europa under 1900-talet. I Sverige började den etablera sig under 1940- och 50-talet och finns idag spridd i många delar av landet, särskilt i södra och mellersta Sverige. Arten är lätt att känna igen på sin ljusgrå fjäderdräkt och den svarta halvmåneformade nackringen.

Turkduvans kännetecken

Turkduvan är något mindre än ringduvan, med en kroppslängd på cirka 31–33 cm och ett vingspann på runt 47–55 cm. Fjäderdräkten är ljusgrå till beige, med mörkare vingpennor och en tydlig svart nackring som kontrasterar mot den ljusa halsen. Ögonen är mörka med röd iris, och benen är rosafärgade. Flykten är snabb och rak, ofta med ett visslande ljud från vingarna. Lätet är ett monotont, upprepat ”kooo-koo-kook”.

Turkduvans utbredning

Arten härstammar ursprungligen från sydöstra Europa och Mindre Asien, men har under 1900-talet spridit sig explosionsartat över nästan hela Europa, vidare till Asien och till och med Nordamerika. I Sverige finns den främst i söder och i tätorter, byar och jordbrukslandskap. Den undviker djupa skogar och fjäll, men trivs nära människan där det finns föda och boplatser.

Vad äter en Turkduva?

Turkduvan är huvudsakligen fröätare och föredrar spannmål, frön från örter och olika växter, men den äter även knoppar och ibland små insekter. Den söker ofta föda på marken i flock tillsammans med andra duvor eller småfåglar. Vid fågelbord uppskattar den solrosfrön och spannmålsblandningar och kan snabbt bli en återkommande gäst där det finns gott om mat.

Äter gärna: Solrosfrön till fåglar

Tillbaka till Fåglar